GRUNDADE DIABETE-EZY

ELISSA BISKOPENS BERÄTTELSE
Tack för att du besöker vår hemsida. Jag skulle vilja dela med mig av min berättelse och de utmaningar jag möter varje dag i hopp om att det kan ge dig en bättre förståelse för diabetes, förklara den hjälp och det stöd du kan söka och framför allt ta hand om ditt liv med Diabetes, oavsett om det är din eller någon du älskar, lite lättare.
På ytan är vi en typisk australiensisk familj med fem glada, friska och älskade barn. När du gräver vidare kommer du att inse att våra liv är lite mer komplicerade än andra. Men vi har aldrig förlorat vår beslutsamhet att leva så normalt som möjligt – även om vi ständigt måste ta itu med de pågående hälsoproblem som fortsätter att lämnas till oss.
Det är utifrån denna beslutsamhet som Diabete-ezy föddes 2004. När jag hjälpte mina söner att hantera sin hälsa såg jag ett stort behov av bekväma, användarvänliga produkter för att hjälpa människor att bättre hantera diabetes. Så jag bestämde mig för att ta saken i egna händer och på så sätt väcka verksamheten till liv.
.
OM MIG
Jag växte upp på en 620 hektar stor gård cirka 10 minuter utanför den lilla staden Murgon som ligger cirka 240 km nordväst om Brisbane, Queensland, Australien. Jag lämnade gymnasiet i årskurs 11 för att börja en frisörlärling. 1988 överförde jag min lärlingsutbildning till en salong i Brisbane, gifte mig vid 19 och bodde i stadens förorter under de kommande sju åren. Min varaktiga kärlek till landet och djuren ledde till att min familj köpte en 16 hektar stor fastighet i Samford, cirka 30 minuter från Brisbane, där vi bodde under de kommande 19 åren. På fastigheten födde jag upp Belted Galloway Cattle och Suffolk Sheep. Jag hade också en kamel, åsna, get, alpacka, chooks, ankor, gäss, svanar, fasaner, tre hundar och en katt!
Jag har fem vackra (nu vuxna) barn – fyra pojkar och en flicka, mellan 27 och 18 år. 1993, ungefär sex veckor efter att jag fick mitt första barn, Samuel, utvecklade hans pappa Steven typ 1-diabetes vid 22 års ålder. även om två av mina farbröder på min fars sida hade typ 1-diabetes, förstod jag inte så mycket om sjukdomen. Vid tidpunkten för Stevens diagnos frågade vi om oddsen för att Sam skulle få typ 1 och läkarna förklarade att det bara handlade om en chans på 5%.
Steven och jag fick ytterligare två barn – William (Billy), född 1994 och Sunita, född 1996. När Sunita var sex månader gammal utvecklade jag Graves Disease (överaktiv sköldkörtel), som också är en auto- immunsjukdom som typ 1-diabetes. Jag behandlade detta med tabletter som höll mina nivåer under kontroll. År 200_ slutade jag med att min sköldkörtel togs bort, och det är mycket lättare att hantera. På den tiden undrade vi ofta om barnen hade en risk att få någon av sjukdomarna men fick ändå veta av specialisterna att de bara hade en 5%-chans.
FÖRSTA HYTT AV RANKEN – 2002
Steve och jag fick ytterligare två barn – Charlie, född 1999, och Fredrick (Freddie), född 2001. Alla barn var väldigt glada och friska fram till maj 2002. Strax efter Charlies 3rd födelsedagen bad han mig fylla en drinkflaska med vatten en kväll när han skulle lägga sig. Först nästa morgon bad han om att den skulle fyllas igen. Eftersom vi hade testat barnen på Stevens blodsockermätare då och då och alla var bra, var jag inte riktigt orolig. Men för att vara säker frågade jag honom om jag kunde testa honom på hans pappas mätare, men han vägrade (liksom många andra 3-åringar). Eftersom jag inte ville göra mig upprörd bestämde jag mig för att testa honom den natten när han sov. När jag gjorde det var hans nivå oroväckande 21 mml. Jag ringde sjukhuset och de bad att han skulle tas in omedelbart och nästa morgon fick han insulininjektioner. Tur för oss att vi hade tillräckligt med kunskap om diabetes för att kunna känna igen de tidiga tecknen innan Charlie blev mycket sjuk.
Charlie accepterade sin dagliga rutin med sju fingersticksprov och upp till fem insulininjektioner (plus allt som hör till att ha diabetes) mycket bra. Vi förklarade detta med att han alltid hade sett sin pappa göra samma sak, så det var inte så läskigt som det är för barn som aldrig sett nålarna förut.
Charlie diagnostiserades med Addisons sjukdom 2016, 16 år gammal. Denna sjukdom, liksom typ 1-diabetes, är autoimmun. Addisons sjukdom innebär att Charlies binjurar inte producerar tillräckligt med stresshormonet kortisol, nödvändigt för kroppens stressreaktion, eller Aldosteron, som håller kvar natrium och därför håller blodtrycket inom ett hälsosamt intervall. Addisons sjukdom hanteras med två typer av medicin, och trots risken för mycket allvarliga biverkningar, har inte hindrat Charlie från att vara en aktiv och glad ung vuxen.
EN DUBBEL WAMMIE – 2003
I början av januari 2003 var allt under kontroll med Charlies diabetes. Sedan märkte vi att Billy – som då var 8½ år gammal – också visade tecken. Jag testade honom regelbundet under den dagen och på eftermiddagen visste jag att han också hade utvecklat typ 1-diabetes. Han accepterade detta mycket väl då han redan förstod mycket om sjukdomen på grund av Charlie och deras pappa.
Billy fick också diagnosen celiaki i maj 2003, vilket innebär att han inte kan äta någon mat som innehåller gluten, t.ex. vete, havre, korn, råg och malt. Celiaki, liksom typ 1-diabetes och Addisons sjukdom, är också en autoimmun sjukdom.
HAT-tricket – 2004
Under de närmaste månaderna började jag märka att tvåårige Freddie (vårt yngsta barn) hade humörförändringar så testade honom då och då. Sedan i oktober 2003 började Freddie visa mycket tidiga men tydliga tecken på diabetes. Detta var en särskilt svår tid, eftersom Freddie fortfarande producerade insulin men det minskade långsamt. Jag var oerhört frustrerad – varför kunde jag inte stoppa detta från att hända?
I mars 2004 började Freddie också med insulininjektioner – bara två månader före sin tredje födelsedag. Även han accepterade sitt öde mycket väl, förmodligen för att han skulle bli som sin pappa och två äldre bröder. Freddie fick sedan diagnosen celiaki i november 2005.
NÅGOT ANNAT – 2006
Sent 2005 spelade Sunita – då 9½ år gammal – basket när hon kollapsade på banan. Efter ett besök hos läkaren satte han det till en "svimningsepisod". I februari 2006 hade Sunita en annan "svimningsepisod" efter att ha simmat. Vi tog henne till en neurolog som informerade oss om att det fanns en liten chans att det var epilepsi och i så fall skulle anfallen bli vanligare och starkare. Inom två veckor fick hon ett nytt anfall – den här gången svimmade hon inte men hennes ansikte hoppade och ryckte okontrollerat. Jag ringde specialisten och han föreslog att vi skulle göra en magnetröntgen för att utesluta något annat innan hon fick epilepsimedicin.
Efter magnetröntgen gick vi för att besöka specialisten. Steven, Sunita och jag gick in i hans rum och inom fem minuter rasade hela vår värld. Vi fick veta att skanningarna visade en hjärntumör. Här var vi oroliga för att sätta henne på epilepsimedicin och nu får vi veta att vår dotter har en hjärntumör. Sunita var i rummet då, så vi var tvungna att vara mycket uppmärksamma på vilka frågor vi ställde. De kunde inte berätta mycket mer än att det var ett hematom eller ett låggradigt gliom, som har ett mycket brett spektrum. Tumören var i thalamus (hjärnans kärna som ansvarar för alla hennes grovmotoriska nerver) så vi kunde inte göra en biopsi. Vi var bara tvungna att vänta och se om det växte och hur snabbt. Det var ytterligare tre månader till nästa MRT, och som någon skulle kunna föreställa sig var detta en mycket känslomässigt svår tid.
Under de kommande 18 månaderna hade Sunita fyra MRI-undersökningar, som inte visade några signifikanta förändringar. Hon fortsätter att ha magnetröntgen med två års intervall och, tummarna, det har aldrig skett någon förändring. Om detta fortsätter att vara fallet i framtiden säger läkarna att det är möjligt att tumören bara är ett födelsemärke där cellerna inte har bildats ordentligt. Sunita hade två år på epilepsimedicinen och 18 månader utan anfall, så hon fick sluta med medicinen. Hon har nu varit symptomfri i över 10 år. Icke desto mindre kommer Sunita att behöva övervaka tumören för resten av sitt liv.
INTE EN ANNAN – 2009
Efter att ha sett Sams blodsockernivåer sakta stiga under en tvåårsperiod, fick han formellt diagnosen typ 1-diabetes i september 2009 – två månader före sin 17-årsdag.
Jag är så stolt över hur Sam har antagit den här utmaningen med sådan självförtroende och lätthet.
DET SISTA HALMEN / FEM FRÅN FEM – 2019
Sunita hade varit i en liknande situation som Sam i två eller så år sedan 19 års ålder, med långsamt stigande blodsockernivåer. För att dubbelkolla hennes chanser uppmuntrade jag henne att ta ett blodprov och ett glukostoleranstest. Medan hon passerade GTT (bara) visade hon antikroppar i hennes blod. Så även om det inte var lätt att bearbeta känslomässigt, var det inte mycket av en överraskning när hon fick diagnosen i april 2019, en månad efter hennes 23rd födelsedag. Liksom sin yngre bror Charlie hade hon precis fått diagnosen Addisons sjukdom i januari samma år.
Så det blir officiellt 5 från 5!
SAKER HÄNDER AV EN ANLEDNING
Jag är fast besluten att inte uppehålla mig vid varför så många hälsoolyckor har drabbat vår familj och jag är helt säker på att det finns många andra människor över hela världen som definitivt har utstått mycket värre. Men jag tror helhjärtat att saker händer av en anledning, hur svårt det än är att förstå och acceptera. Jag skulle snarare hellre se det som en möjlighet att använda den erfarenhet jag skaffat mig för att göra skillnad för andra människor som är drabbade av diabetes.
Jag startade mitt eget företag 2004 och designade och skapade läckra, ljusa, användbara, bekvämlighetsbaserade produkter för att hjälpa till att hantera diabetes. Med så många diabetiker i min familj har jag skaffat mig en hel del kunskap om vad som behövs för att göra diabetes så bekväm och hanterbar som möjligt.
Efter att ha talat på konferenser i Australien och utomlands, inklusive Nya Zeeland och vid International Diabetes Federation World Diabetes Congress i Montreal, Kanada, hoppas jag att jag kan kunna genom att berätta min historia om det positiva sättet vi har hanterat diabetes i vår familj. att hjälpa andra familjer som lider av diabetes eller annan sjukdom. Ja, det är svårt och säkert en olägenhet, men om min familj kan förbli positiv med de utmaningar vi har fått, så finns det ingen anledning till att andra familjer inte kan göra detsamma!
Jag får kraft av tanken att jag kanske kan hjälpa andra. Jag tror faktiskt att detta också hjälper mig, eftersom verksamheten har varit en stor distraktion, särskilt när saker och ting har börjat spela på mig.
Eftersom diabetes – typ 1 och (övervägande) typ 2 – drabbar en enorm befolkning, hoppas jag att jag kan hjälpa till att sprida budskapet att att hantera diabetes och vara positiv kan ha så många fördelar.
Detta är mitt motto:
En pessimist ser svårigheten i varje tillfälle. En optimist ser en möjlighet i varje svårighet
Ta hand om dig och försök alltid njuta av livet, vilken riktning det än tar dig.
– Elissa